Svart tisdag

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera och publicera på din blogg.

Dubblish!

Hela grejen, 2 LAX 9

Idéer för framtiden

…har jag som vanligt inga. Men om jag tvingas komma fram med två världsförbättringar så vore det att

1) återinföra trådbussar. Gullmarsplan är inte längre en såhär fräckt naiv och optimistisk plats:

Gullmars, inte i förrgår

2) ta reda på vilken slags ”pussy” påven gillar och genomföra Sarah Silvermans plan:

Här tar västvärlden slut

Hur härlig i hela huvet är man om man ser på Dobidoo och drabbas av insikten att man måste göra experimentell 8-bitarsfunk av det? Tubaren Goto80 blandar deltagarnas misslyckade försök att klämma ur sig vad Knightrider-bilen heter med inuitsång och amiga-trummor. Resultatet är kulturkritik när den är som mest stötande.

OBS! Ser man det här klippet mer än tre gånger drabbas man av akut mental kollaps medan man lär sig något djupt om vår samtid.

Twitterbitterhet

Världsmästaren i bitter twitter, Shitmydadsays, slog till hårt idag. Hans bakgrundsstory är att han bor med sin gamle far och twittrar iväg farsans bästa oneliners några gånger i veckan*. Oftast är de personliga påhopp och klassiskt gubbknarriga bitterheter, men ibland innehåller de viktig livsvisdom – som idag.

Störtfloden från Paulo Coelhos och Rhonda Byrnes låtsas-filosofiska tarmtömningar håller på att svämma över alla bräddar. Vi som rör oss på nätet drabbas förstås hårt när positivitetsdiarrén drar fram, men än värre kommer det bli i fikarum, på bussar, flygplatser, vårdcentraler och andra platser där många människor träffas och sprider sin muntliga kolera.

Ännu finns fördämningar av cynism och kritiskt tänkande som hindrar oss från att dränkas i falska förhoppningar och få våra hjärnor ursköljda av tom positivitet. Jag sänder en tacksam tanke till Shitmydadsays och hans likar som står på barrikaderna och sliter med att hålla fördämningarna täta. Vilken ogenomtränglig skyddsmur kan man inte bygga av några skovlar av newyorksk loser-visdom som den här:
..

”Sometimes life leaves a hundred dollar bill on your dresser, and you don’t realize until later that it’s because it fucked you.”

* Som äkta cyniker tror jag förstås inte på den storyn, jag misstänker att Shitmydadsays egentligen är en etablerad manusförfattare vars pappa var en artig revisor som dog för tio år sen.

Barnen, vår framtid

Jag gick förbi en barnvagn igår med en sån där superunik nummerplåt med barnets namn på: Anakin. Jag ser bara tre möjliga tankegångar bakom det (inte helt ovanliga) namnvalet:

1. Med oss båda som föräldrar är väl en rimlig ambitionsnivå att vår son bara ska bli galaxens näst ondaste människa som vuxen?
2. Åh vad vårt nyfödda barn sprudlar av kosmiska mikroorganismer! Om du och jag bara undviker att bli ihjälbrända av gurglande sandjägare från Enskededalen kommer han säkert bli en harmonisk människa.
3. Hur ska vi få hans rosslande astma, stora skalle och inneboende ilska att verka till hans fördel när han går i högstadiet?

Eller så heter pojkens farfar Anakin och valet var bara ett traditionellt smörande för att maximera det framtida arvet.

Pasadena

Friends, solnabor, countrymen, lend them your ears.

Pasadena & The Wine Lovers

Höstens reafynd – åtta kilo kolfiber

En fördel med lätta kolfiberracers: till och med en kontorsråtta med baconsnuva orkar bära den några kilometer i kartong.

Min nya Wilier Mortirolo hade på ett dygn färdats från Roskilde, men sen började online-trackingen se ut som en tävlingsplan för orienterings-SM. DHL hade råkat massuppfitta begreppet ”hemleverans” och kört lådan till Pressbyrån, som begripligt nog vägrar hantera tvåmeterspaket. Chauffören kom då på den kreativa idén att dumpa cykeln på en videobutik i Sandsborg, bara tre tunnelbanestationer från mig.

Nu ska jag bara kapa ner styrröret och byta styre och styrstam (och bli frisk från fläskfebern) innan jag kan inviga underverket och bli dubbelt så snabb som jag var på en mintgrön cykel.

Äkta italiensk kartong

Kolfiber i wellpapp

Gammalt och nytt

Kålplast

Min tredje Selle Italia

Kompaktdrev

Med originalstyre

Centaur Carbon

Klibbpimpat nav

Leksaksdäck

Kinesisk plast på italienska

Fin monocoque-konstruktion

Front och skelettbroms

Diskret logga

Fler diskreta loggor

Första och sista dejten

Wilier Mortirolo längtar ut

1-1 och datorn lever igen

Firade stora nörddagen igår. Mitt kombinerade biopalats, musikstudio, fotoateljé, kontor och lager exploderade tidigare i veckan. En aningen naiv felsökningsprocess (starta om, starta om, starta om igen) gav konsekvent samma resultat: 1) blixtrande explosion i datorn, 2) strömlös lägenhet, 3) giftigt gult moln.

kortslutningens Ground Zero

Istället för att ta det som en signal att sluta nörda och börja leva ute i verkligheten gick jag på lördagen ut för att köpa ny nätdel. Webhallen ligger nära jobbet, har bra lager och låga priser. De kan också stoltsera med landets kalaste butiksdesign och nördigaste säljpersonal. Bakom disken flockas ett tiotal målbrottare med svarta kläder och talfel. Sannolik snittlön: ett överklockningsbart moderkort per år samt tryggt tjejfritt sällskap dagtid. En trygg skyddad verkstad som jag nog kunnat trivas i om det inte vore för nts-nts-nts-musiken och köerna.

Nördparad Sumpan-Solna

Med väskan full av el knallade jag vidare mot nästa nördiga (men väldigt annorlunda) testosteron-tempel. De första tre minuterna av matchen var en njutning, sen var Råsunda-ångesten tillbaks. Satt och småsvor över att Stahres sega matchcoachning, över Henrik Rydströms ständiga pladder och rugbytighta shorts och över att domaren var på fel ställe hela matchen igenom. 1-1 mot Kalmar var ändå helt ok.

KFF är svenska mästare i fula armbågstacklingar (Foto: Jesper Zerman)

Väl hemma i nördlyan fick jag datorn att vakna till liv efter nån halvtimmes skruvande. Den återfick framåt natten också minnet, förutom minuterna innan explosionen som är höljda i binärt dunkel. Precis som min helg – vart tog den vägen?

Nästa helg ska nördkvoten fyllas med Popaganda på Eriksdalsbadet. Alla popfestivaler borde hållas på en nerförsbackes avstånd.

Popaganda '08 (Foto: Annika Berglund/Rockfoto)