Idéer för framtiden

…har jag som vanligt inga. Men om jag tvingas komma fram med två världsförbättringar så vore det att

1) återinföra trådbussar. Gullmarsplan är inte längre en såhär fräckt naiv och optimistisk plats:

Gullmars, inte i förrgår

2) ta reda på vilken slags ”pussy” påven gillar och genomföra Sarah Silvermans plan:

Här tar västvärlden slut

Hur härlig i hela huvet är man om man ser på Dobidoo och drabbas av insikten att man måste göra experimentell 8-bitarsfunk av det? Tubaren Goto80 blandar deltagarnas misslyckade försök att klämma ur sig vad Knightrider-bilen heter med inuitsång och amiga-trummor. Resultatet är kulturkritik när den är som mest stötande.

OBS! Ser man det här klippet mer än tre gånger drabbas man av akut mental kollaps medan man lär sig något djupt om vår samtid.

Twitterbitterhet

Världsmästaren i bitter twitter, Shitmydadsays, slog till hårt idag. Hans bakgrundsstory är att han bor med sin gamle far och twittrar iväg farsans bästa oneliners några gånger i veckan*. Oftast är de personliga påhopp och klassiskt gubbknarriga bitterheter, men ibland innehåller de viktig livsvisdom – som idag.

Störtfloden från Paulo Coelhos och Rhonda Byrnes låtsas-filosofiska tarmtömningar håller på att svämma över alla bräddar. Vi som rör oss på nätet drabbas förstås hårt när positivitetsdiarrén drar fram, men än värre kommer det bli i fikarum, på bussar, flygplatser, vårdcentraler och andra platser där många människor träffas och sprider sin muntliga kolera.

Ännu finns fördämningar av cynism och kritiskt tänkande som hindrar oss från att dränkas i falska förhoppningar och få våra hjärnor ursköljda av tom positivitet. Jag sänder en tacksam tanke till Shitmydadsays och hans likar som står på barrikaderna och sliter med att hålla fördämningarna täta. Vilken ogenomtränglig skyddsmur kan man inte bygga av några skovlar av newyorksk loser-visdom som den här:
..

”Sometimes life leaves a hundred dollar bill on your dresser, and you don’t realize until later that it’s because it fucked you.”

* Som äkta cyniker tror jag förstås inte på den storyn, jag misstänker att Shitmydadsays egentligen är en etablerad manusförfattare vars pappa var en artig revisor som dog för tio år sen.

1-1 och datorn lever igen

Firade stora nörddagen igår. Mitt kombinerade biopalats, musikstudio, fotoateljé, kontor och lager exploderade tidigare i veckan. En aningen naiv felsökningsprocess (starta om, starta om, starta om igen) gav konsekvent samma resultat: 1) blixtrande explosion i datorn, 2) strömlös lägenhet, 3) giftigt gult moln.

kortslutningens Ground Zero

Istället för att ta det som en signal att sluta nörda och börja leva ute i verkligheten gick jag på lördagen ut för att köpa ny nätdel. Webhallen ligger nära jobbet, har bra lager och låga priser. De kan också stoltsera med landets kalaste butiksdesign och nördigaste säljpersonal. Bakom disken flockas ett tiotal målbrottare med svarta kläder och talfel. Sannolik snittlön: ett överklockningsbart moderkort per år samt tryggt tjejfritt sällskap dagtid. En trygg skyddad verkstad som jag nog kunnat trivas i om det inte vore för nts-nts-nts-musiken och köerna.

Nördparad Sumpan-Solna

Med väskan full av el knallade jag vidare mot nästa nördiga (men väldigt annorlunda) testosteron-tempel. De första tre minuterna av matchen var en njutning, sen var Råsunda-ångesten tillbaks. Satt och småsvor över att Stahres sega matchcoachning, över Henrik Rydströms ständiga pladder och rugbytighta shorts och över att domaren var på fel ställe hela matchen igenom. 1-1 mot Kalmar var ändå helt ok.

KFF är svenska mästare i fula armbågstacklingar (Foto: Jesper Zerman)

Väl hemma i nördlyan fick jag datorn att vakna till liv efter nån halvtimmes skruvande. Den återfick framåt natten också minnet, förutom minuterna innan explosionen som är höljda i binärt dunkel. Precis som min helg – vart tog den vägen?

Nästa helg ska nördkvoten fyllas med Popaganda på Eriksdalsbadet. Alla popfestivaler borde hållas på en nerförsbackes avstånd.

Popaganda '08 (Foto: Annika Berglund/Rockfoto)

Dagens ”Silver Lining”

Ok, jag har lite ont. Armbågen knastrar och knakar, ena benet är skrapat från vaden till höften och det andra svårt att böja pga ett stort bubbligt hematom. Men – det är i såna här lägen man får frambesvärja den inre optimisten inom sig! Jag gör ett försök:

1. Jag sommarvurpar en gång om året* (vintervurporna är fler men med mjukare landningar). I år kom jag lindrigt undan.
2. Jag hade bara två mil hem när det hände och hade precis kommit över 75 mil för juli. (Målet var iofs 100 men 75 är min skamgräns)
3. Min fantastiskt privata och kvällsöppna vårdcentral hade inget att göra så de kunde direkt börja borsta ur mina sår med sprit och tandborste.
4. Jag har funderat ett tag på att byta styre på racern – nu får jag köpa nytt utan att ha dåligt samvete.
5. Min nya Nokia N86 överlevde kraschen.
6. De söndertrasade cykelbyxorna var mina absolut billigaste.
7. Han som ”orsakade” vurpan genom att ta upp drygt halva cykelbanan och när han hörde smällen stannade, vände sig om och såg mig kravla på asfalten men valde att cykla vidare behöver inte sitta hemma och ha dåligt samvete eftersom det hela slutade så bra.

Sådärja, det kändes riktigt befriande att för en gångs skull vara optimistisk utan minsta spår av ironi eller sarkasm! Ha fucking ha. Animerad smiley. Tack för idag. Slut för idag.

Du ska inte tro det blir so-o-mmar

*) Ja, jag har läst The Black Swan och vet att man inte kan använda statistiska normalfördelningar när det gäller slumpmässiga företeelser med ickebegränsad inverkan. Men… nu skulle jag ju vara optimist så i det här fallet så väljer jag ändå tro på min en gång om året-teori och inte lyssna på Taleb. Jämfört med förrförra sommarens dubbla underbensbrott är det här hursomhelst nada-niente.

Rehab? I won’t go, go, go.

Tyvärr gör knähelvetet fortfarande lite för ont för att jag ska våga ge mig iväg på min tänkta långtouring riktigt ännu. Vila är för tråkigt så istället försöker jag variera cyklingen för att chocka knäets mjukdelar till lydnad.

Det var svettigt och gott om muterade jätteinsekter i Sicklaskiftet idag men växlarna på storhjulingen funkade åtminstone bra mycket bättre nu efter bypassoperationen. Skönt att slippa tänka på att undvika vissa växlar när man tragglar sig över vassa stenar och stora rötter i uppförsbacke.

Nu saknar jag bara två saker för att klara av alla hinder på stigarna:

1. fysisk form
2. teknisk talang

Bigfoot i Hellasskogarna

Cykel på tåg? Tack som fan!

Allas vårt kära SJ skryter i sommar om att man nu kan ta med cykeln på tåget. Bra idé! Vi kunder har ju bara efterfrågat den möjligheten sen den avskaffades på 90-talet i nån slags vag moderniseringsiver. Andra tågföretag verkar konstigt nog inte ha lidit av att behålla sina cykeltransporter.

SJ:s marknadsavdelning är nu ett kapitel för sig. Vi minns väl alla de härliga satir-reklamfilmerna på temat ”Den inre resan”. Vartannat år slår de sig för bröstet och meddelar att de nu hittat på en ny och mycket bättre pris- och rabattmodell, varpå ekonomidirektören hämtar ut sin bonus, reklambyrån fakturerar och allt är som förut. Varken kunder eller kundtjänst förstår nånting, alla känner sig blåsta och de EU-subventionerade lågprisflygningarna ökar.

Cykel på väg till lågprisflyg

Alltså är det inget konstigt att SJ nu försöker ”frejma” återinförandet av något som aldrig borde ha tagits bort som ett revolutionerande nytt koncept. Marknadsfolk will be marknadsfolk.

Men i sin oändliga efterblivenhet har SJ beslutat att ”cykeln på tåget”-konceptet dels bara gäller under industrisemestern, och dels bara på vissa tåg och mellan vissa specifika stationer. Exakt hur cykelstationerna valts ut är lite oklart. Kanske är det platser där cheferna på SJ och logistikpartnern Best Xpress har landställen? Åre och Vårgårda är fina cykelfästen på sommaren så där har den blinda hönan hittat ett par korn. Men varför saknas till exempel sträckan Stockholm-Malmö?

Jag ville ha med racern till vännernas torp i Småland över midsommar så jag dök ner i det fascinerande mind game SJ kallar ”hemsida”. Alvesta ligger ju hyfsat nära min tänkta destination tänkte jag, men nej, det är bara en ”pålastningsstation”. Det går inte att ta en cykel till Alvesta. (SJ räknar tydligen med att alla smålänningar vill till Åre för att köra sönder sina hojar i downhill-banan och lämna dem i skogen. Vid närmare eftertanke är det nog SJ:s enda rimliga antagande i det här konceptet…)

Småländsk midsommarmix

Innan jag går vidare vill jag stanna upp och poängtera att jag inte är helt dum i huvet när det gäller såna här saker: 2.0 på högskoleprovet och alla rätt på DTK-avsnittet är rätt så jävla tunga meriter när det gäller att läsa en tabell, ok? Jag grävde, pusslade och klurade med deras listor och hittade ingen rimlig lösning. Då ringde jag SJ:s kundtjänst men de hittade inte heller nån lösning. Jag tänkte att det kanske hade kunnat uppfattas som en smula elitistiskt och aggressivt att fråga vad kundtjänst hade på högskoleprovet så det vet jag inget om.

Alternativen vi kom överens om existerade från Stockholm C var Katrineholm och Herrljunga. Båda skulle ha lämnat mig med ungefär 20 mil kvar till min destination. (Visst, 200 km är en fin dagsetapp, men jag ville inte missa sill & nubbe och framförallt inte betala en tusenlapp för att komma en tredjedel av vägen.)

Jag har ett förslag till DSB (Alltså till ”Den Som Bestämmer”, inte Danske Statsbaner - de har förstått vad cykel på tåg handlar om):

Fakta: Tågmarknaden regleras av staten. Staten betalar pengar till folk som inte har jobb trots att de vill ha jobb. Att kånka cyklar på och av tåg är ett jobb. Slutsats: anställ en s k ”ungdom” per station, förse honom/henne med en sexkantsnyckel, en bunt kartonger och en rulle packtejp. Job done! And jobs made.

Om packtejp känns som en för tung investering såhär i kristider, eller om raketforskarna som utvecklar SJ:s personaladministrationsmjukvara säger nej, så finns det en ännu enklare väg. Sälj kedjekondomer på stationerna, låt en vagn per tåg ha några kvadratmeter tom yta (istället för motsvarande antal tomma säten) och låt oss cyklister bära på och av våra kära klenoder själva!

Årsta Havsbad förra sommaren -inte midnattssol men cykelavstånd...

Just nu sitter jag och planerar en veckas cykelturistande på Lofoten. Såhär ser min avancerade logistiklösning ut:

1. Jag packar ner cykeln i min gigantiska cykelväska, kliver på nattåget och låtsas som att väskan är en ovanligt stor necessär.
2. Vill konduktören bråka om bagagestorlek och definitioner av begreppet ”cykel” så låter jag den diskussionen pågå i sexton timmar.
3. Jag hoppar av i Riksgränsen och cyklar in i Norge och midnattssolen.

 

—

Edit: Såg idag den här bilden från ett franskt tåg på happymtb. Som sagt, hur svårt kan det vara?

Cykel på tåg i Frankrike (foto: "abel" på happy)

Slö dags färd mot kvällscykling

Min termometer - such a dramaqueen

Fultysken trivs i solen

Johanneshovsbron gungar

Välkommen till Beach Sthlm

WTAI dag 2 – mindre gubbigt

Lördagen på Where The Action Is startade med ett jävla monsunregn, men de sista elva timmarna var det klart bättre väder: ett ihållande midsommarregn som gjorde Stora Skuggan till en lerpool med kravallstaket omkring. Regnponchos med reklamloggor överallt – fast många vackra ansikten inuti folieluvorna förstås. Rödtjutet i ölfängelset smakade om möjligt ännu surare och blaskigare än igår, men musiken var desto roligare.

Även om Pixies och Neil Young var grymma igår så var det kul med en majoritet av ickegubbar på scen idag. Tre av landets absolut coolaste tjejer, Annika Norlin, Karin Dreijer och Jenny Wilson ägde i tur och ordning den näst största scenen. The Magic Numbers var patenterat charmiga och Nick Cave rockade skiten ur sig själv. Mercy Seat, Weeping Song och Deanna som alltid bra, men bäst den här kvällen var låtarna från Henry’s Dream. På t-banan hem ekade ändå frasen han inte tog till ikväll – ”I’m gonna tell you ’bout a girl”…

Joshua Radin - inte min kopp te

Jonathan Johansson

Markus Krunegård

Jenny Wilson och band

Jenny Wilson och blåsare

Annika Norlin

Andreas Mattsson

Hello Saferide Fredrik Swahn

Hello Saferide & Firefox AK

Romeo Stodart

Michele Stodart

Angela Gannon

Fever Ray - konstig mössa & laser

Fever Ray - Karin Dreijer

Fever Ray

Fever Ray

Nick Cave

Cave vid orgeln

Ute och pulsat

Blev en ganska tuff tur idag. 4 timmar och tolv mil i havsbandet. Snittpuls: 161. Maxpuls: 181. 

Bra eller dåligt för kroppen? Beror på hur man ser på’t. Vetenskapen verkar ganska överens om att det är bra att träna och att man mår bättre och lever längre om man håller kroppen i hyfsat skick. Å andra sidan finns ju livslängdsforskare som menar att varje människohjärta produceras och levereras för att klara ett visst antal slag. När de tar slut så… ja, tar det slut helt enkelt. 

Med ett snabbt överslag enligt den teorin har jag gjort av med ungefär 4 x 60 x 115 hjärtslag i onödan, jämfört med att ligga i soffan med vilopuls och slöglo på Giro d’Italia. Nästan 30000 slag upp i rök alltså och ett halvt dygns förkortad livslängd.

För att verkligen straffa mitt självdestruktivt slösaktiga beteende valde cykelgudarna att efter fyra timmar i solen lägga ett kolsvart moln över Nacka. Jag långspurtade för att hinna hem innan ösregnet men energin tog förstås tvärslut efter backarna mot Sickla – samtidigt som himlen öppnade sig och allt blev till gegga.

Oops, dead end!

Övrig statistik:
+ Topphastighet: 57 km/h
+ Snittkadens: 80
+ Antal halvliters-Coke från Statoil: ”2 för 1″
+ Antal tekniska problem med cykeln: noll (= personligt rekord!)
+ Antal kids på dirt-/bmx-/trialcyklar som förgäves försökte hoja ikapp: 20
+ Antal omkörda par i vindoveraller som tränar inför Vättern resp. Tjejvättern: 1500