Idéer för framtiden

…har jag som vanligt inga. Men om jag tvingas komma fram med två världsförbättringar så vore det att

1) återinföra trådbussar. Gullmarsplan är inte längre en såhär fräckt naiv och optimistisk plats:

Gullmars, inte i förrgår

2) ta reda på vilken slags ”pussy” påven gillar och genomföra Sarah Silvermans plan:

Här tar västvärlden slut

Hur härlig i hela huvet är man om man ser på Dobidoo och drabbas av insikten att man måste göra experimentell 8-bitarsfunk av det? Tubaren Goto80 blandar deltagarnas misslyckade försök att klämma ur sig vad Knightrider-bilen heter med inuitsång och amiga-trummor. Resultatet är kulturkritik när den är som mest stötande.

OBS! Ser man det här klippet mer än tre gånger drabbas man av akut mental kollaps medan man lär sig något djupt om vår samtid.

Twitterbitterhet

Världsmästaren i bitter twitter, Shitmydadsays, slog till hårt idag. Hans bakgrundsstory är att han bor med sin gamle far och twittrar iväg farsans bästa oneliners några gånger i veckan*. Oftast är de personliga påhopp och klassiskt gubbknarriga bitterheter, men ibland innehåller de viktig livsvisdom – som idag.

Störtfloden från Paulo Coelhos och Rhonda Byrnes låtsas-filosofiska tarmtömningar håller på att svämma över alla bräddar. Vi som rör oss på nätet drabbas förstås hårt när positivitetsdiarrén drar fram, men än värre kommer det bli i fikarum, på bussar, flygplatser, vårdcentraler och andra platser där många människor träffas och sprider sin muntliga kolera.

Ännu finns fördämningar av cynism och kritiskt tänkande som hindrar oss från att dränkas i falska förhoppningar och få våra hjärnor ursköljda av tom positivitet. Jag sänder en tacksam tanke till Shitmydadsays och hans likar som står på barrikaderna och sliter med att hålla fördämningarna täta. Vilken ogenomtränglig skyddsmur kan man inte bygga av några skovlar av newyorksk loser-visdom som den här:
..

”Sometimes life leaves a hundred dollar bill on your dresser, and you don’t realize until later that it’s because it fucked you.”

* Som äkta cyniker tror jag förstås inte på den storyn, jag misstänker att Shitmydadsays egentligen är en etablerad manusförfattare vars pappa var en artig revisor som dog för tio år sen.

Barnen, vår framtid

Jag gick förbi en barnvagn igår med en sån där superunik nummerplåt med barnets namn på: Anakin. Jag ser bara tre möjliga tankegångar bakom det (inte helt ovanliga) namnvalet:

1. Med oss båda som föräldrar är väl en rimlig ambitionsnivå att vår son bara ska bli galaxens näst ondaste människa som vuxen?
2. Åh vad vårt nyfödda barn sprudlar av kosmiska mikroorganismer! Om du och jag bara undviker att bli ihjälbrända av gurglande sandjägare från Enskededalen kommer han säkert bli en harmonisk människa.
3. Hur ska vi få hans rosslande astma, stora skalle och inneboende ilska att verka till hans fördel när han går i högstadiet?

Eller så heter pojkens farfar Anakin och valet var bara ett traditionellt smörande för att maximera det framtida arvet.

Pasadena

Friends, solnabor, countrymen, lend them your ears.

Pasadena & The Wine Lovers

Tattersall finns äntligen!

En ny viktig kulturtidskrift är född. Överst hemma i tidningshögen med Believer, Offside, Humanisten, Kadens och Filter ligger första numret av Tattersall. En tung och vacker trådbunden blaska med en giftig groda på framsidan och logga i mattsvart sammet.
Tattersall handlar om allt som är AIK men inte är just precis nu. Ett långsamt komplement till alla ständigt uppdaterade hemsidor, bloggar och ryktesfora. Den handlar om historia, identitet, upplevelser och om svartgul styrka.

”
AIK är en kvalitet, en innersta fiber i tillvaron, ett element. Men inte överallt, eller i allting. Om du frågar mig ”vad är samhället?” så kan jag svara med en eller två massiva doktorsavhandlingar, eller med lika många korta exempel, glimtar; Morgonen då båtvaktslistan sätts upp och medlemmarna på olika sätt går fram för att skriva upp sig, det är samhället. Eller flickan som är sist kvar på dagis, när hon ser pappas bil köra upp på parkeringsplatsen och veta att väntan är över idag också. Ett par glimtar liksom. Det låter sig inte förklaras bara i definierande termer.
Så vad är AIK?

I första numret trängs bland Lars Sundhs färgscannade biljetter, affischer och Rekordmagasin texter om att vara gnagare under andra världskriget, om Rit-Ola, Torsten Tegnér, George Best och bortamatcher, historien om Black Armys födelse och ett utdrag ur Johan ”Kettle Black” Nilssons bok om hur AIK återskapar sig efter Rikard Norling. Och inte minst en alldeles fullkomlig ledare av signaturen Master. Hans text kommer aldrig till poängen men dryper av ståplats, skumpa och hopp, och framförallt är den så framåtlutande skriven att Chuck Palahniuk skulle ramla på ansiktet om han kunnat läsa den.

Tattersall och en fika i solen

Tattersall är i den här formen förstås alldeles för påkostad för att överleva mer än ett par nummer, vilket redaktionen förstås vet om…

”
Vi ber om ursäkt för kvaliteten. Den är alldeles för bra. Vi letade efter en stencileringsapparat – och hittade en –  men ”delar av redaktionen” sniffade i sig stencileringsspriten och började flumma om gamla skolfröknar från uppväxttiden på Erik Sandbergs gata i Solna. Fotokopiatorn var sönder och Lars Sundh lät trycka rubbet i Kina. Tattersall är likförbannat ett fanzine. Ditt fanzine.

…men de skiter i det och det blir en ren svart njutning att följa deras vägar ner i sina personliga konkurser. Kanske dör tidskriften redan efter första numret och återuppstår som postpunkig mixtape, coffeetable-bok eller omistlig väggtidning på elskåpet utanför Norra.

Nu kör vi!

Relaterat:

http://www.hemmaparasunda.se/
http://www.hifdif.se/
http://potcallingthekettleblack.blogspot.com/

Cykel på tåg? Tack som fan!

Allas vårt kära SJ skryter i sommar om att man nu kan ta med cykeln på tåget. Bra idé! Vi kunder har ju bara efterfrågat den möjligheten sen den avskaffades på 90-talet i nån slags vag moderniseringsiver. Andra tågföretag verkar konstigt nog inte ha lidit av att behålla sina cykeltransporter.

SJ:s marknadsavdelning är nu ett kapitel för sig. Vi minns väl alla de härliga satir-reklamfilmerna på temat ”Den inre resan”. Vartannat år slår de sig för bröstet och meddelar att de nu hittat på en ny och mycket bättre pris- och rabattmodell, varpå ekonomidirektören hämtar ut sin bonus, reklambyrån fakturerar och allt är som förut. Varken kunder eller kundtjänst förstår nånting, alla känner sig blåsta och de EU-subventionerade lågprisflygningarna ökar.

Cykel på väg till lågprisflyg

Alltså är det inget konstigt att SJ nu försöker ”frejma” återinförandet av något som aldrig borde ha tagits bort som ett revolutionerande nytt koncept. Marknadsfolk will be marknadsfolk.

Men i sin oändliga efterblivenhet har SJ beslutat att ”cykeln på tåget”-konceptet dels bara gäller under industrisemestern, och dels bara på vissa tåg och mellan vissa specifika stationer. Exakt hur cykelstationerna valts ut är lite oklart. Kanske är det platser där cheferna på SJ och logistikpartnern Best Xpress har landställen? Åre och Vårgårda är fina cykelfästen på sommaren så där har den blinda hönan hittat ett par korn. Men varför saknas till exempel sträckan Stockholm-Malmö?

Jag ville ha med racern till vännernas torp i Småland över midsommar så jag dök ner i det fascinerande mind game SJ kallar ”hemsida”. Alvesta ligger ju hyfsat nära min tänkta destination tänkte jag, men nej, det är bara en ”pålastningsstation”. Det går inte att ta en cykel till Alvesta. (SJ räknar tydligen med att alla smålänningar vill till Åre för att köra sönder sina hojar i downhill-banan och lämna dem i skogen. Vid närmare eftertanke är det nog SJ:s enda rimliga antagande i det här konceptet…)

Småländsk midsommarmix

Innan jag går vidare vill jag stanna upp och poängtera att jag inte är helt dum i huvet när det gäller såna här saker: 2.0 på högskoleprovet och alla rätt på DTK-avsnittet är rätt så jävla tunga meriter när det gäller att läsa en tabell, ok? Jag grävde, pusslade och klurade med deras listor och hittade ingen rimlig lösning. Då ringde jag SJ:s kundtjänst men de hittade inte heller nån lösning. Jag tänkte att det kanske hade kunnat uppfattas som en smula elitistiskt och aggressivt att fråga vad kundtjänst hade på högskoleprovet så det vet jag inget om.

Alternativen vi kom överens om existerade från Stockholm C var Katrineholm och Herrljunga. Båda skulle ha lämnat mig med ungefär 20 mil kvar till min destination. (Visst, 200 km är en fin dagsetapp, men jag ville inte missa sill & nubbe och framförallt inte betala en tusenlapp för att komma en tredjedel av vägen.)

Jag har ett förslag till DSB (Alltså till ”Den Som Bestämmer”, inte Danske Statsbaner - de har förstått vad cykel på tåg handlar om):

Fakta: Tågmarknaden regleras av staten. Staten betalar pengar till folk som inte har jobb trots att de vill ha jobb. Att kånka cyklar på och av tåg är ett jobb. Slutsats: anställ en s k ”ungdom” per station, förse honom/henne med en sexkantsnyckel, en bunt kartonger och en rulle packtejp. Job done! And jobs made.

Om packtejp känns som en för tung investering såhär i kristider, eller om raketforskarna som utvecklar SJ:s personaladministrationsmjukvara säger nej, så finns det en ännu enklare väg. Sälj kedjekondomer på stationerna, låt en vagn per tåg ha några kvadratmeter tom yta (istället för motsvarande antal tomma säten) och låt oss cyklister bära på och av våra kära klenoder själva!

Årsta Havsbad förra sommaren -inte midnattssol men cykelavstånd...

Just nu sitter jag och planerar en veckas cykelturistande på Lofoten. Såhär ser min avancerade logistiklösning ut:

1. Jag packar ner cykeln i min gigantiska cykelväska, kliver på nattåget och låtsas som att väskan är en ovanligt stor necessär.
2. Vill konduktören bråka om bagagestorlek och definitioner av begreppet ”cykel” så låter jag den diskussionen pågå i sexton timmar.
3. Jag hoppar av i Riksgränsen och cyklar in i Norge och midnattssolen.

 

—

Edit: Såg idag den här bilden från ett franskt tåg på happymtb. Som sagt, hur svårt kan det vara?

Cykel på tåg i Frankrike (foto: "abel" på happy)

WTAI dag 2 – mindre gubbigt

Lördagen på Where The Action Is startade med ett jävla monsunregn, men de sista elva timmarna var det klart bättre väder: ett ihållande midsommarregn som gjorde Stora Skuggan till en lerpool med kravallstaket omkring. Regnponchos med reklamloggor överallt – fast många vackra ansikten inuti folieluvorna förstås. Rödtjutet i ölfängelset smakade om möjligt ännu surare och blaskigare än igår, men musiken var desto roligare.

Även om Pixies och Neil Young var grymma igår så var det kul med en majoritet av ickegubbar på scen idag. Tre av landets absolut coolaste tjejer, Annika Norlin, Karin Dreijer och Jenny Wilson ägde i tur och ordning den näst största scenen. The Magic Numbers var patenterat charmiga och Nick Cave rockade skiten ur sig själv. Mercy Seat, Weeping Song och Deanna som alltid bra, men bäst den här kvällen var låtarna från Henry’s Dream. På t-banan hem ekade ändå frasen han inte tog till ikväll – ”I’m gonna tell you ’bout a girl”…

Joshua Radin - inte min kopp te

Jonathan Johansson

Markus Krunegård

Jenny Wilson och band

Jenny Wilson och blåsare

Annika Norlin

Andreas Mattsson

Hello Saferide Fredrik Swahn

Hello Saferide & Firefox AK

Romeo Stodart

Michele Stodart

Angela Gannon

Fever Ray - konstig mössa & laser

Fever Ray - Karin Dreijer

Fever Ray

Fever Ray

Nick Cave

Cave vid orgeln

WTAI – gubbar på scen

Dag 1 på Where The Action Is 2009. Grått, regnigt men glatt. Plastponchos à 100 kr var det nya svarta hos gubbindie-eliten. Gråa gubbar i publiken guppade till gråa gubbar på scen. Men gubbarna på scenen levererade efter bästa förmåga.

Seasick Steve - tresträngad boogie

Pixies körde hela sin hit-parad

Kim Deal sjunger Gigantic

WTAI:s sorgliga ölfängelse - drick och stick

Malplacerad indian på stora scenen

Neil Young med band

Typisk introvert Neil Young-pose

Relevant instans

Ibland kan även den mest ocyklistiska av människor plötsligt känna för att läsa en torr cykelblogg som nästan aldrig uppdateras. Här kommer tio enkla tips på termer man då kan skriva in i sin favoritsökmotor:

1. människor som ser ut som trä
2. naken tomte
3. filip struwes glasögon
4. mississippi brinner
5. spelar ond kung
6. syndiga underkläder
7. kung i fotboll
8. kerry är knäpp
9. cola bilen
10. aimee mann naken 

Världen måste vara full av missnöjda googlare. Förr eller senare ringer det väl nån handläggare från konsumentverket och påpekar att jag inte levererat den vara jag utlovar. 

nappar det?

Samma fenomen gäller tyvärr majoriteten av de telefonsamtal jag får. Mitt hemnummer råkar vara det man slår om man är så arg på Bredbandsbolaget att man inte längre kan skilja på åttor och nollor. Såna samtal kan jag oftast hantera eftersom jag har hyfsad koll på nätverksteknik. 

teknik är svårt

Svårare blev det förra veckan när Diskrimineringsombudsmannens samtal kopplades hem till mig. DO (som jag trodde var några glada jurister och en assistent men visade sig vara en fullvuxen myndighet med säkert 200 anställda) höll på att byta kontor. De hade lite trassel med sin nya datoriserade växel, så både interna och externa samtal landade hemma hos mig. De allra mest diskriminerade uppringarna skrev naturligtvis upp mobilnumret från min telefonsvarare och ringde upp mig på jobbet.

norénska samtal

Som engagerad medborgare tog jag förstås även denna min nya uppgift på största allvar men insåg snart att jag var dåligt påläst kring myndighetens pressreleaser och de senaste årens lagstiftning på området. Jag försökte då ringa och säga upp mig från tjänsten som obetalt callcenter. Tyvärr visade det sig när jag ringde att DO hade lite trassel med sin nya datoriserade växel. Efter ett tjugotal samtal lyckades jag ändå få fram mitt budskap utan att avbrytas eller kopplas fel, så nu kan jag fokusera på att ge moraliskt stöd till den stora gruppen bredbandsabonnenter på gränsen till nervsammanbrott.